Flyttade hem till mina föräldrar med en känsla som skrek i min kropp. "Jag vill träna träna träna!" och det gjorde jag. Tränade ju jättemycket förut och var verkligen fokuserad på vad jag ville få ut av det. Så nu när jag flyttade hem igen och inte riktigt hade så mycket annat att göra började jag få tillbaka det där fokuset, nådde aldrig mitt mål förra gången, gav lite halvt upp halvvägs. Men nu jävlar! Började träna och kände direkt hur mycket jag hade saknat den där utmattade känslan i kroppen efter ett bra träningspass. Låg inte jättelångt ifrån mitt personbästa på 7km och började tycka att det var roligt igen, och vad hände då? Jag körde aerobics utan skor och bröt tån. Motivationen flög ut genom fönstret tillsammans med orden "ja du har ju en fraktur i tån". Känns som om någon någonstans skrattade åt min nyfunna motivation och slog mig i magen, typ. Men efter två veckor av vila ska jag ta tag i det här igen. Tån har ju knappast läkt, men gå kan jag i alla fall göra, och cykla, och köra styrka. Måste sluta låta sånt här slå ner mig och låta det bygga upp mig istället, måste använda det för att bli starkare. Imorgon ska jag genomföra första träningspasset med en bruten tå och en ny inställning. Och den här gången tänker jag inte sluta förrän jag har nått mitt mål.

Har tappat bort orden, rytmen och det enda jag kan göra är att störa mig på mänsklighetens brist på skiljetecken. Har tappat bort orden, mig själv och jag vet inte riktigt hur jag ska andas just nu för det känns aldrig som att syret räcker till hela universum. Har tappat bort orden och spenderar dagarna i strålande solsken tillsammans med karaktärer jag för tillfället känner bättre än mig själv. Jag fascineras av simpliciteten i dessa fantastiska karaktärer, att läsa deras liv är som en öppen bok. Något jag kan förstå och förutspå. Jag gillar tanken på att veta exakt hur de skulle reagera i olika situationer, det är en fin omväxling mot min personliga färgändring som inträffar i stort sett varenda dag. Kanske byter jag ut min inre emotionella berg- och dalbana mot dessa fiktiva vänskaper.
Men det känns rätt och min nuvarande bästa vän har döpt sig själv efter stjärnorna.
Och jag tror kanske att jag behöver stjärnorna. Just nu.

 

Jag må vara allmänt uttråkad av bristen på nattbussar, ungdomsskratt, bioreklamer, liv. Jag må vara allmänt ensam i bristen på vänskapliga skedar, promenader, frukostdejter och skrattskrattskratt. Jag må vara allmänt malplacerad i en ort som inte riktigt känner mig längre. Men det är någonting fint i det okända, i att börja om. Någonting fint i att skaka nya händer och få en ny möjlighet att presentera sig. "Hej jag heter Lina, och kommer från Sveg.", "Hej jag heter Lina och flyttade precis hit från Stockholm", "Hej jag heter Lina och genomgår just nu en livskris". Hej, jag heter Lina och lämnar helst definitionen till framtiden. 

Men en sak är i alla fall säker. Jag må vara uttråkad, ensam och malplacerad. Allt på samma gång. Men helt plötsligt känns det som att det kanske finns hopp för att även jag en dag ska bli hel.