Jag må vara allmänt uttråkad av bristen på nattbussar, ungdomsskratt, bioreklamer, liv. Jag må vara allmänt ensam i bristen på vänskapliga skedar, promenader, frukostdejter och skrattskrattskratt. Jag må vara allmänt malplacerad i en ort som inte riktigt känner mig längre. Men det är någonting fint i det okända, i att börja om. Någonting fint i att skaka nya händer och få en ny möjlighet att presentera sig. "Hej jag heter Lina, och kommer från Sveg.", "Hej jag heter Lina och flyttade precis hit från Stockholm", "Hej jag heter Lina och genomgår just nu en livskris". Hej, jag heter Lina och lämnar helst definitionen till framtiden. 

Men en sak är i alla fall säker. Jag må vara uttråkad, ensam och malplacerad. Allt på samma gång. Men helt plötsligt känns det som att det kanske finns hopp för att även jag en dag ska bli hel.