Flyttade hem till mina föräldrar med en känsla som skrek i min kropp. "Jag vill träna träna träna!" och det gjorde jag. Tränade ju jättemycket förut och var verkligen fokuserad på vad jag ville få ut av det. Så nu när jag flyttade hem igen och inte riktigt hade så mycket annat att göra började jag få tillbaka det där fokuset, nådde aldrig mitt mål förra gången, gav lite halvt upp halvvägs. Men nu jävlar! Började träna och kände direkt hur mycket jag hade saknat den där utmattade känslan i kroppen efter ett bra träningspass. Låg inte jättelångt ifrån mitt personbästa på 7km och började tycka att det var roligt igen, och vad hände då? Jag körde aerobics utan skor och bröt tån. Motivationen flög ut genom fönstret tillsammans med orden "ja du har ju en fraktur i tån". Känns som om någon någonstans skrattade åt min nyfunna motivation och slog mig i magen, typ. Men efter två veckor av vila ska jag ta tag i det här igen. Tån har ju knappast läkt, men gå kan jag i alla fall göra, och cykla, och köra styrka. Måste sluta låta sånt här slå ner mig och låta det bygga upp mig istället, måste använda det för att bli starkare. Imorgon ska jag genomföra första träningspasset med en bruten tå och en ny inställning. Och den här gången tänker jag inte sluta förrän jag har nått mitt mål.