Har tappat bort orden, rytmen och det enda jag kan göra är att störa mig på mänsklighetens brist på skiljetecken. Har tappat bort orden, mig själv och jag vet inte riktigt hur jag ska andas just nu för det känns aldrig som att syret räcker till hela universum. Har tappat bort orden och spenderar dagarna i strålande solsken tillsammans med karaktärer jag för tillfället känner bättre än mig själv. Jag fascineras av simpliciteten i dessa fantastiska karaktärer, att läsa deras liv är som en öppen bok. Något jag kan förstå och förutspå. Jag gillar tanken på att veta exakt hur de skulle reagera i olika situationer, det är en fin omväxling mot min personliga färgändring som inträffar i stort sett varenda dag. Kanske byter jag ut min inre emotionella berg- och dalbana mot dessa fiktiva vänskaper.
Men det känns rätt och min nuvarande bästa vän har döpt sig själv efter stjärnorna.
Och jag tror kanske att jag behöver stjärnorna. Just nu.