Är det värt att inte ha något socialt liv och jobba sig själv in i väggen i något år för att ha råd att drömma större än mat och tak över huvudet? Är så kluven över livet när man lever en månad i taget och liksom inte hinner inse att det helt plötsligt är oktober?

Livet springer förbi mig medan jag jobbar med feber, tappar rösten efter att ha skrikit inombords i dagar och utökar min boksamling mer än jag borde för att dessa artificiella världar känns mer verkliga än min egen värld av ständiga uppfyllningslistor. Men det kanske är värt det i längden, för att som sagt kunna drömma större än mat och tak över huvudet? För att kunna leva mer än en månad i taget.