As I'm looking to the sky to count the stars
I wonder if you see them where you are



Klockan tickar iväg, för långt, jag kan inte sova. Det är som att taket har något att berätta, som om jag bara inte lyssnar. Inatt försöker jag vara lyhörd och har på grund av det nu stirrat i taket i över en timme. Nattbussen kör förbi två gånger i timmen, med ca 30 minuters mellanrum. Det känns lite som om den är påväg någonstans, någon annanstans än till Löttingelund eller Danderyds sjukhus. Som om den liksom är viktigare än så.

Mitt kylskåp låter inte inatt, inte mina element heller. Det är mörkt ute och jag är var hungrig förut så jag åt några hasselnötter. Konstaterade snabbt att de inte är lika goda om man inte hackar dem. Underligt. Om ungefär 8 timmar börjar jag skolan. Idrott. Fotboll tror jag Vanja sa. Om 84 dagar är det sommarlov och jag saknar min ljusblå snuttefilt med nallebjörnar på ena kanten som jag brukade ha när jag gick på dagis. Undra var den tog vägen egentligen? Kommer ihåg att jag hade den över kudden när jag skulle sova. Precis så som jag brukar ha en handduk om jag sover med blött hår nu för tiden, coincidence? 

Saknar även de där böckerna mamma och pappa brukade läsa för mig som liten. "Bamse, Pettson och Finuds, Röj upp Oskar, häxadonten, den lilla blå bilen." Hur de brukade stryka mig över pannan när jag skulle sova, när de trodde att jag somnat slutade de och då mumlade jag "mmmhh! mer!" med lite klagan i rösten, och så rörde jag lite på huvudet som för att visa att jag fortfarande var vaken. Och jag höll mig med flit vaken så länge som möjligt, för att jag tyckte om när de satt bredvid mig i sängen. Jag brukade lyssna på när de pratade innan de somnade också, jag hörde aldrig vad de sa genom väggarna, bara att de pratade. Jag väntade alltid tills det blev tyst, väntade lite till och sen smög jag mig in i deras rum för att fråga om jag fick sova där. Hittade på någon historia om mardrömmar eller att jag inte kunde sova för att det kändes lite rebelliskt, och jag kunde ju inte bara säga att jag ville sova där. Eller, jag kunde, men det kändes alltid lite som att jag svek min pongo (ni vet, dalmatinen) nalle som stod i det översta vänstra hörnet av min säng då. Övergav liksom. Historien var nog mer för honom än mina föräldrar, jag visste ju att jag fick sova hos dem. 

Jag saknar allt det där. Bekymmerslösa. Men jag ser fram emot, vad man nu ser fram emot. Framtiden? Ja, jag antar att det är den jag ser fram emot. Men jag önskar ofta att livet inte vore mer komplicerat än vad det var under den där tiden. Då jag låg i mitt rum och gjorde så mycket ljud ifrån mig som möjligt (utan att det skulle verka misstänksamt) för att mamma och pappa skulle höra att jag var vaken. Så att de skulle komma in och säga godnatt en gång till. Jag saknar att det enda jag egentligen var bekymrad över som liten var mina garderober, som jag sen fick mamma och pappa att ta ut från mitt rum. För jag menar, det är ju värsta bästa gömstället för mördare. 

Men jag är inte så liten längre, det kanske är bra också, vem vet. Inte jag.