Som ni antagligen redan har förstått så var jag och Vanja på Gröna lund idag :) 
Några bilder: 




Det gick liksom lite dåligt för oss på ett av spelen och då fick vi den här extremt vackra hatten av han som jobbade där. Observera att det inte fanns något tröstpris på det spelet, detta var hatten som han själv hade på huvudet :D (ska jag vara ärlig gjorde detta min dag lite ... han var ganska söt också..)


Vanja med världens finaste Super Mario!!!!! *avundsjuk*
Hon gjorde mig dock till Gudmoder så det känns lite bra i alla fall :)


Lustiga huset!


Om ni bara visste hur länge jag stod och sprang där.. 


Och blixten på denna bilden är ju värdelös - men annars syntes Vanja inte. Tur att Vanja inte är värdelös då :D


Mirrors!


Och det syns inte så bra på bilden, så för er som inte vet så lutar det här rummet ganska mycket :)

Måste även berätta om våran vistelse i spökhuset känner jag nu ...
Jag är brutalt lättskrämd och dessutom mörkrädd.. så jag förstår inte riktigt varför jag utsätter mig själv för sånt här men det gjorde jag i alla fall (efter att Vanja i princip fått äran att dra in mig efter att vi lämnat våra biljetter - då var jag i stort sett på väg hem.) Gick och höll i Vanja hela vägen, men min vunna flodhäst för munnen så jag inte skulle kunna skrika så mycket (och även för att ha något mer att gömma mig bakom.) Varje gång något sånt där "spöke" som går omkring där inne kom så ville jag gråta och gömde mig halvskrikandes bakom Vanja. Där emellan gick jag och mumlade "jag är 17 och ett halvt år. Jag är inte rädd för sånt här." och vid varje hörn puttade jag fram Vanja lite så hon var tvungen att gå först. När vi sedan kommer ut på balkongen som jag alltid ser som min fristad och slappnar av på så hör jag när jag precis blivit som mest avslappnad hur Vanja skriker, vänder mig om och ser att det står någon där vilket resulterar i att jag skriker ännu mer, springer in i en trägrej och gör illa foten och sen bokstavligt talat kastar jag mig in i spökhusets mörker igen. Vi fortsätter bland läskiga typer och saker och när jag äntligen ser "utgång" på en dörr vill jag gråta av lättnad. Vi öppnar dörren och möts av en ny dörr, tänker inte mer på det och öppnar därför även den och tror då att vi är ute men istället möts vi av ett till sånt där "spöke" jag skriker som om någon håller på att mörda mig, hoppar upp och ner och inser att han står för vägen. Så det går inte att gå förbi. Bakom honom är en sån där snurrgrej som man går igenom. När han sedan flyttar sig lite så inser jag att det nog går att ta sig förbi, utan någon som helst tanke på Vanja springer jag skrikande rakt igenom snurrgrejen med resultatet att den får sån fart att Vanja inte kan springa efter. Så tydligen står hon och det där spöket och småskrattar åt mig där inne. Medan jag själv fortsätter springa skrikandes sådär 10 - 20 meter för att sedan stanna och hoppa och skrika "det här är inte okej! inte okej!!!" 
Vad vi konstaterade av detta: Mig ska man inte ha med i en livshotande situation - jag kommer att glömma bort den jag är där med vid första bästa chans att rädda mig själv. ...Hehe...

Japp japp, en väldigt lyckad dag :) Sen träffade vi Emelie och så satt vi på Max och Mc Donalds (japp, båda två) i några timmar :) 

Jag just nu:

Fortfarande i den rosa hatten och med min fina flodhäst vid namn: Hippo Handtvätt. 
Jag vet, så extremt fint :D