Lyssnar på Bon Iver (Holocene) och vill skriva skriva skriva. Kan inte. Finns inga ord, inte rätt ord i alla fall. 

Vill äta äta äta, men magen säger ifrån och jag tror att det där glaset vatten jag drack nyss var en dålig plan - tar en ipren för placeboeffekten funkar nog bäst på mig av alla människor i hela världen. 

Jag tror jag har feber. Jag tror jag håller på att bli förkyld. Jag vill göra massa saker jag inte gör normalt och jag känner knappt igen mig själv ikväll (du är inte ensam om att undra vem jag är och vad jag har gjort med Lina, kära vän) 

Är så trött på all musik. Skitmusik. Skitsamhälle. Jag tänker inte sluta fildela, ikväll.
Igår grät jag. På golvet. Mot dörren. I fosterställning. Sen ringde jag en fin vän som jag egentligen inte passar ihop med men som liksom funkar som min motvikt och liksom är den där sidan av mig jag inte alltid vågar vara och sa att jag var "nära" att gråta. En kan ju inte vara svag. Jag gråter ju inte. Klart jag inte gör. 

Spenderade sedan kvällen med att snacka djupa samtal om politik, rasism, barndom, uppväxt osv osv osv osv osv med en annan fin människa som jag aldrig umgåtts med ensam förut. Som förstod min - på golvet, mot dörren, i fosterställning - och plöstligt kände jag mig inte lika svag längre. Bara mänsklig - typ. 

Vill spy. På samhället. På fildelningen. På politikerna. På feministerna och rasisterna. På miljöaktivisterna och miljöförstörningen för är det egentligen någon som faktiskt gör någon skillnad?? Nej.
Och vem fan bryr sig egentligen på riktigt så länge vi bara har massa pengar vi kan spendera och få dra våra jävla plastkort utan att tänka efter?
Mest av allt vill jag nog bara spy.

Känner mig så fel ikväll. Fel fel fel fel fel. Finn fem fel - jag är dålig på korsord också.

Varför skriver jag ens det här när ingen ändå någonsin förstår vad jag försöker säga? Och varför försöker jag ens låtsas att jag bryr mig?

Stirrar i taket och lyssnar vidare på Bon Iver och låtsas att någonting någonsin kommer att förändra något och att någon varelse någonsin faktiskt kommer att bryr sig om någonting på riktigt.