Åt pizza och drack cola till middag idag. På en tisdag. Varför? Jo, för att jag verkligen kände för det och för att jag har flyttat hemifrån och får äta pizza bäst jag vill, när jag vill :) Så det så.

Är totalt förälskad i de här två låtarna av Biffy Clyro för tillfället. För de gör sådär ont på ett bra sätt. 


It's not getting easier, it's not getting easier. I hope that you're folding stars.


Take the pieces and build them skywards. 

Vet inte riktigt varför, men jag känner mig inte som den gamla vanliga Lina längre. Det känns som om jag är någon annan nu. Någon ny. Annorlunda. Men fortfarande mig själv. Kanske mer mig själv nu än någonsin förut. Och det känns ovanligt bra att leva (Förutom att jag och Emelie har kommit fram till att vi har skitliv. Men detta borde kunna lösas med en guldfisk) It's bigger than us. 

Det är svårt att gå vidare efter att det händer något riktigt riktigt jobbigt. Något som förändrar hela ens värld. Den där världen som man alltid kunde utantill. Och jag vet faktiskt inte hur det blev bättre, hur jag hamnade där jag är just nu. I guess I just woke up one day and realized at least I didn't feel as bad as I did the day before. Och man märker att det där som hände har förändrat en. 

Who can say if I've been changed for the better?
But because I knew you, I have been changed for good