Say you won't forget and I'll be okay. At least tonight.

Det där känsloladdade inlägget från gårdagen hamnade någon annan stans. Utkorg, inkorg, skräppost, borttaget. "Är du säker på att du vill ta bort objekten i papperskorgen permanent? (du kan inte ångra den här åtgärden)" "Töm papperskorgen." 

Det känns så konstigt nu för tiden. Jag är sådär hyperglad och skulle antagligen kunna ställa mig här och börja hoppa upp och ner och halv skrika någon allmänt dålig låt som "I'm a Barbie girl, in the barbie world.." men samtidigt så vill jag mest lyssna på någon låt som på något konstigt vis verkar känna mig bättre än de flesta. Som bara skriker "var arg! Släpp ut det! Bryt ihop! Skrik! Eller tyck bara allmänt synd om dig själv, om det är det du känner för." Sam Tsui och Kurt Schneiders cover på "love the way you lie" får stå för humöret just nu. Älskar sättet han sjunger refrängen i början. Som om han har tagit orden ut mitt huvud, betoning och hela baletten. "Just gonna stand there and watch me burn but that's alright because I like the way it hurts. Just gonna stand there and hear me cry. But that's alright because I love the way you lie" och sen när de blandar in massa andra låtar och han sjunger "I'm gonna be the last one standing" då känner jag att "fan ta tag i dig själv nu Lina!" 

De flesta som känner mig tror väl att de vet vad det här handlar om. Det där som hände för några veckor sedan, det där som rev upp hela min värld. Men det handlar inte om det. Inte på någon fläck. Jag har lagat den revan i min värld. Tråden och nålen hette trevligt sällskap, musik, Malin och fokusering på sig själv. Så om någon läser det här och tror sig veta vad det handlar om. Det gör du inte. Vet helt ärligt inte ens varför jag skrev det här. Eller vad mening med själva texten är. Eller jo, det vet jag ju. Men det känns bara som om jag måste skriva det någonstans. Haket funkade inte för tillfället, för jag kan inte skriva dikter. Och då var det liksom inte så mycket kvar att välja på. Man kan ju inte skriva en roman i sin status på facebook liksom. 

Aja, nu ska jag lyssna på Romantic Fatigue med Frank Turner. 
"And I never know which song I should play her, each melody is a memory of a not-forgotten failure.
So when I get out my guitar tonight, to do what I do, remember:
I probably didn't write this song for you."

Kommentarer
Postat av: Emelie

<3

2010-10-21 @ 22:29:48

Got something on your heart?

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback