Kan inte riktigt fokusera för tillfället, eller, som om jag har kunnat det på hela dagen. Igår var jag på dåligt humör, hade ont överallt och var bara allmänt less på livet. Världen. Hade någon slags panikångest när klockan sakta med alldeles för säkert närmade sig 11.00...klockan blev 11 och jag ville mest bara lägga mig i någon slags fosterställning och trycka mig mot golvet och försiktigt viska: Om jag ligger här, väldigt tyst, tror ni att någon märker att jag skakar lite smått då? 

8 minuter senare kom glädjeruset. Det otroliga glädjeruset, som fortfarande sitter i. Tänk vad stor skillnad ett litet sms och ett mejl kan göra med kroppen, humöret. La Vita è Bella. Riktigt sorglig film, men även en riktigt passande fras. Livet är underbart. Det är det verkligen. 

Tittade på McFlys kortfilm Nowhere left to run nyss. När den tog slut, ja det var då det slog mig. Jag är en av de enda 20 000 personerna i HELA VÄRLDEN som kan se den nu. JAG. Hur gick det till? Jag vet hur det gick till, men jag fattar inte att det är seriöst. På riktigt. Jag hoppas på att ingen ska väcka mig före den 1 November. Då jag är en av de enda 20 000 i HELA VÄRLDEN som kan lyssna på McFlys nya skiva. Två veckor innan den släpps. Jag tror aldrig att jag kommer att fatta det här, aldrig. Men jag är så sjukt glad just nu. Obeskrivlig lycka helt enkelt. Lite patetiskt egentligen, vad ett band kan göra med en. Men sant är det i alla fall. 

Det går inte riktigt att beskriva den här känslan. Inte alls antagligen. McFly har gjort så extremt mycket för mig. Många tror att jag bara lyssnar på dem för att jag tycker att medlemmarna ser bra ut (visst, det tycker jag att de gör) men det är så inte ens lite sant. Deras musik har räddat mitt liv. Inte så att jag skulle ha tagit livet av mig utan den. För jag gör inte sånt. Utan mer att deras musik räddade den lilla personlighet jag hade kvar, hjälpte den att överleva genom all skit. Fast den var tvungen att gömma sig under tiden. Och det är endast tack vare deras album Radio:ACTIVE som det som faktiskt är jag fortfarande existerar. Och nu är jag en del av det här. Jag är en av de första som är en del av det och det kommer alltid gå att bevisa. Shit... 

Det är lite svårt att ta in allt som händer mig nu. Jag flyttar hemifrån. Jag trivs dessutom. Jag träffar nytt underbart folk. Jag blir sviken av människor som alltid har betytt världen för mig. Jag köper Håkan Hellströms nya skiva och får den signerad (!!!) Jag får mycket bättre relation med båda mina syskon (värt mer än hela världen) Jag börjar uppskatta mina föräldrar på ett helt annat sätt (positivt!) Jag blir en pioneer på McFlys nya hemsida (har min syster att tacka för det!) Jag känner att jag har valt helt rätt skola och helt rätt linje. Jag börjar sakta men säkert lära mig italienska, som jag i hemlighet alltid har velat kunna. Jag är... lycklig. Oj, när skrev jag det sist och menade det egentligen? 


Orden ur den där McFly låten från kortfilmen kommer att göra min kväll: