Gatlampor som slocknar och händer som håller mig kvar. Jag kan inte sova igen. Jag har försökt. 

Dessa mardrömmar som upprepar sig. Kanske inte borde säga mardrömmar dock, för det är bara en. Alltid samma. 
Det plus allt annat som jag går igenom för tillfället. Identitetskriser, separationsångest och annat roligt som jag inte ska tråka ut er med ("annat roligt" = allt det där som förra inlägget handlade om) Jag kan inte sova.

Det här är nog första gången jag har haft riktig hemlängtan efter att jag flyttade från Sveg. Eller nej, jag längtar inte hem. Jag längtar efter mamma och pappa. Och det måste väl ändå vara helt okej för en nyss hemifrån flyttad 16 åring (som dock fyller 17 om typ tre månader) att sakna sina föräldrar? Speciellt om man inte kan åka och träffa dem varje helg, det är ju ändå ca 50 mil liksom... Kommer ihåg när jag var liten och inte kunde sova. Jag låg i min säng och först försökte jag göra så mycket oväsen av mig som möjligt, fast ändå verkligen diskret liksom. Typ, välta en bok så den åkte ner på golvet och liknande. Så att mina föräldrar skulle komma in och fråga varför jag fortfarande var vaken. Det gjorde de nästan aldrig (antagligen för att de inte hörde mig) så då tog jag mig modet att springa över korridoren till deras rum (ja, jag sprang bokstavligt talat för det var den läskigaste platsen i hela huset när det var mörkt) och när jag väl var där så petade jag lite försiktigt på någon av dem tills de vaknade och sa sen "får jag sova hos er?" Självklart fick jag alltid krypa ner under något av deras täcken och lägga mig emellan dem. Det var helt ärligt min favorithändelse på hela dagen för det kändes alltid så säkert där emellan dem. Ibland låtsades jag till och med att jag inte kunde sova bara för att få krypa ner i deras säng. Sen hade vi inbrott i våran stuga och jag blev livrädd för att vara ensam. Verkligen livrädd, det sitter fortfarande i ibland. Så efter det så gick jag aldrig ens och la mig i min egen säng på kvällen, det var mamma och pappas som gällde. Och jag sov nog i deras säng rätt länge tror jag. Längre än de flesta. Säkert tills jag var 12, minst. (Vet i alla fall att jag sov där natten till min 13-årsdag.) Men jag saknar det faktiskt just nu.

Hade jag varit i Sveg nu så hade jag nog samlat modet och sprungit över korridoren och försiktigt klämt ur mig "får jag sova hos er?" Och svaret hade förhoppningsvis blivit "självklart" och det hade gjort hela min kväll. 

Men nu bor jag inte i Sveg längre och let's face it, det kanske inte riktigt klassas som okej att sova i sina föräldrars säng om man fyller 17 om tre månader? Men jag kan inte komma ihåg en enda gång då jag har haft en mardröm när jag har sovit i deras säng. Och det skulle jag verkligen inte tacka nej till just nu. 

Men det är väl dags att växa upp nu, bort från den där lilla flickan som inte vågade sova i sitt eget rum och som tvingade sina föräldrar att ta ut garderoberna bara för att det kunde sitta någon i dem. Ja, det är väl dags att sluta vara den där rädda personen som jag alltid har varit. Jag kollar ju till och med fortfarande överallt efter någon oinbjuden gäst innan jag lägger mig. I duschen, bakom toadörren, känner på ytterdörren, under sängen (yes, den gamla godingen sitter fortfarande i), i hörnet där jag har mina städgrejer och bakom soffan. 

Ska lägga mig i sängen igen nu tror jag dock. Titta lite på den där bilden på familjen jag har på väggen och sen försöka sova. Utan musik igång. Det vore första gången på tre nätter (och jag som aldrig brukar kunna sova med musik) fast jag tror inte det kommer funka inatt heller. För jag vet att mardrömmen kommer komma tillbaka så fort jag somnar. Kan nästan se den bara om jag blundar. 

"Mamma och pappa, får jag sova hos er?"