Känner mig extremt omotiverad till allting nu för tiden. Skolan, skriva, läsa, sjunga, spela, umgås, städa, laga mat, diska, vill inte ens titta på film (nya Harry Potter filmen räknas inte. För helt ärligt dör jag lite inombords för att jag inte är och ser den precis just nu. Nej, nästa vecka..) Jag känner mig till och med omotiverad till musik just nu. Vill inte lyssna på någonting, för ingenting faller mig i smaken just nu. Inte ens sånt som jag gillar egentligen. 

Jag vill ha jul, slå in paket, dricka glögg, äta pepparkakor och titta på Karl Bertil Johnsson. "Ska du lukta på glöggen pojk!?" Jag vill skratta. Känna något. 

Jag trodde helt ärligt att jag mådde bättre nu. Att jag äntligen hade lyckats leva i nuet. Jag hade uppenbarligen fel. Kylan kom med det fina beskedet om att jag inte klarade det. Tack hörru. 

Jag vill vara med i en film. Jag kan spela "tjej #23 bakom pelare" om de vill. Men då har man i alla fall gjort, något. Jag vill vara med i en musikvideo. Kanske bara min fot syns, eller mitt lillfinger. Men då är jag i alla fall med.
Jag vill få en bok publicerad, jag vill skriva saker som spelar roll. Jag vill gå på röda mattan, jag vill höra folk ropa mitt namn och vara den där som räddar liv. Jag vill. Men jag vill också sitta här, ensam, vara den där ikke existerande. För ni vet väl att man inte existerar om man inte gör något för världen? Om man inte lämnar något efter sig som någon kan hitta om sådär 100 år. Även om världen kommer att ha gått under då. För vi verkar ju inte bry oss. Vem kommer att hata oss för vad vi gjorde när det inte finns någon kvar liksom? 

Jag känner mig ovanligt omotiverad. Omotiverad, oexisterande, misslyckad och allmänt ointresserad av världen.

How are you gonna live your life like the dream you have is real?