"Om man är en fisk som vill flyga, då simmar man skitfort mot ytan och hoppar!

Sen vecklar man ut sina vingar och bah 'men hey, jag är ju en flygfisk!'"

Ett sms klockan 6 på morgonen och helt plötsligt kändes allting faktiskt lite bättre.

Har lite smått livskris idag. Funderar på framtiden och konstaterar att jag verkligen inte har en aning om vad jag vill göra med mitt liv.

 

Satt i soffan och tänkte att "nej, jag är inte en sån där person som är extraordinär". Jag kommer med största sannolikhet aldrig starta ett eget företag, jag kommer inte uppfinna någon ny revolutionerande teknik och jag kommer inte bli statsminister. Och det är okej.

 

Men det är det som är problemet, när började jag tycka att det var okej att inte vara driven, framgångsrik och nytänkande? För jag har ju alltid varit det förut. Jag gick ut grundskolan med MVG i alla ämnen utom två (där jag hade VG) för att jag bestämt mig för att betygen inte skulle få vara någonting som begränsade mig i mitt val av gymnasieskola. Jag flyttade 50 mil hemifrån och gick ut gymnasiet med 21 MVGn, 6VGn och 2 Gn, för att jag ännu en gång bestämt mig för att betygen inte skulle vara någonting som skulle få begränsa mig. Och allt detta trots att jag spenderade ett helt år av gymnasietiden med att inte kliva upp ur sängen för att världen kändes liten och meningslös. Ett helt års nätter med att stirra i taket för att försöka se mönster eller sittandes på bussen på vägen till psykologen som jag i slutändan lämnade chockad i sitt lilla rum för att hon inte förstod mig på samma sätt som min rubiks kub och Johnny Cashs version av Hurt. 

 

Jag började jobba och försörja mig själv samma år som jag tog studenten. Tre månader senare blev jag befodrad för första gången, två månader efter det för andra gången, utsedd till månadens medarbetare och befodrad ännu en gång. 

 

Och här sitter jag nu. Snart två år efter min första riktiga anställning och ett år efter min väldigt drastiska uppsägning. För jag ville inte längre. Någonstans inom mig sa det bara stopp och nu räcker det faktiskt. Och så var det slut på den drivna, framgångsrika och nytänkande personen jag alltid varit.

Idag bor jag i en ort jag inte trivs i. Där jag i princip inte har en enda vän som känner mig på riktigt. Idag jobbar jag på ett arbete som gör att jag vill gråta varje morgon. Kontorsslav är det enda jag hör och precis så känner jag mig. Mitt gamla arbete var kanske inte världens mest glamorösa, men jag kände mig behövd, viktig. Som om arbetet jag utförde faktiskt gjorde skillnad. På min nya arbetsplats känner jag mig inte ens som en i mängden. Skulle det gå att byta ut mig mot en maskin skulle man inte tveka en sekund för att göra detta, allt för att effektivisera samtalsmängden och minska samtalstiderna. Jag känner mig som en blandning av Einsteins "Everybody is a genius, but if you judge a fish by it's ability to climb a tree - it will spend its whole life believing that it's stupid." och George Orwells 1984. En fisk som konstant försöker lista ut hur fan man tar sig till toppen av det där jävla trädet, speciellt när det verkar vara så enkelt för alla andra. Och varenda minut av dina misslyckade försök kartläggs av överordnande som inte har någon förståelse för att ibland behöver man bara en paus. 

Så ikväll genomgår jag en livskris. För när började jag tycka att det var okej med människor som trycker ner och sparkar på en för att man inte passar in i deras bild av perfektion? När började jag tycka att det var okej att smälta in i bakgrunden och inte ens säga ifrån när någon behandlar mig på det sättet? När började jag tycka att det var okej att inte stå upp för sig själv, att inte bry sig? När blev det okej att låta något begränsa mig?

Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill omringa mig med människor som gör mig lycklig. Jag vill ha mat på bordet och tak över huvudet. Jag vill spendera min fritid med att läsa böcker och resa. Men jag har inte så mycket mer krav än så. Jag behöver inte tjäna extremt mycket pengar och vara chéf på något stort företag. Ska jag vara helt ärlig behöver jag inte ens älska det jag jobbar med. Är det någonting mitt första jobb på McDonald's lärde mig så var det att ibland handlar det inte om att faktiskt älska arbetsuppgiften, för jag känner inte direkt att snabbmat är mitt kall i livet, utan det handlar om arbetsplatsen. Miljön, människorna och känslan av att helt enkelt göra skillnad. Det är det jag behöver. 

Men hur hittar man tillbaka till det där drivet när man väl har tappat det en gång? Jag sitter och tittar på högskoleutbildningar och känner mest att det jag vill plugga inte kommer leda någonstans medan det som faktiskt leder någonstans inte passar mig. Så vad gör man om man inte är extraordinär och född för att passa som en specifik sak? Vad gör man om man inte kan se var allt det här som kallas livet egentligen är påväg? Vad gör man om man är en fisk, som är riktigt bra på att simma, och alla möjligheter hänger i trädkronorna? 

Vad gör man om det känns som att ingenting kommer bli rätt oavsett hur mycket man försöker?

 

Har haft en jättebra start på den här födelsedagen! Började med mysmorgon och frukost i tv-soffan med Simon och sen har jag läst massa och nu blir det snart baka tårta och liknande tills ikväll då farfar ska komma på födelsedagsfika! :)

En väldigt avslappnad och mysig födelsedag! Precis som jag vill ha det :)

 

(och till och med google vet att jag fyller år)

Idag har jag varit hemma från jobbet då jag vaknade upp med sprängande huvudvärk. Allting snurrade och jag visste inte riktigt var jag skulle ta vägen, så stannade helt enkelt kvar i sängen.

 

Sov några timmar till, så gott det gick och sen har jag spenderat dagen i sängen med att sova och läsa. Även det så gott det gått med dunkande huvud.

 

Boken jag läser är i alla fall en tidig födelsedagspresent från Simon (en nyutkommen uppföljare som jag gått och räknat ner dagarna till - därav tidig present, för kunde ju inte vänta till på söndag) och den är såååå bra!! Har streckläst halva boken idag trots sprängande huvudvärk, och det säger ju ganska mycket. :)

 

Oavsett var man tittar den här tiden av året så möts man av oräkneliga årsresuméer från året som precis vinkat hejdå. Och en liten stund tänkte även jag ge mig in i denna värld. Men efter att ha sett hela internet invaderas av dessa långa sammanfattningar tänkte jag göra det lite lättare. 

Istället för att visa lite av det bästa från varje månad eller årstid tänker jag helt enkelt sammanfatta mitt 2014 med en enda händelse. Den som betyder så mycket mer än att jag läst 52 böcker, varit glad exakt 311 dagar och umgåtts med fanastiska vänner. Helt enkelt den bästa.

Att jag träffade, förälskade mig i och flyttade ihop med Simon är garanterat det bästa som hände mig 2014 och en sak är i alla fall säker - du har ganska mycket att leva upp till om du ska kunna klå detta 2015.

Avslutade 2014 riktigt bra! Började med att fira jul två gånger. Först åkte jag och Simon till Hudiksvall och firade jul med hans familj och släkt, sen åkte vi till Slagavallen och firade jul med min familj och släkt! Kunde inte bett om en bättre jul och det var garanterat en av de bästa jularna jag firat!

 

Nyår firade vi i Slagavallen med min familj och jag avslutade året med att klara mitt mål att läsa 52 böcker under året! Brädspel, skoteråkning, yatzy, skidåkning, korvgrillning på gården vid tolvslaget och allmänt mys med nära och kära var ett jättebra slut på ett jättebra år. 

Nu kör vi 2015 och min födelsedag om några dagar! :D 

 

Har tyvärr inga bilder från Hudiksvall men har ett par stycken från våra dagar i fjällen så bjuder på dem i alla fall.