Och så lyssnar jag på den här på repeat



"Darling let me take your hand as I talk you through this,
how loneliness edged into deep seated psychosis.
Lying awake in crowded hotel rooms focussed on tape hiss;
with my feelings laid clear on ceiling
I don't think I can do this."

 


Åh vad jag önskar att Kent faktiskt hjälpte på riktigt.


They don't know us anyway.


Wakey!Wakey!



Jag dör av lycka. På söndag ska jag se Wakey!Wakey! i Köpenhamn med 3 underbara vänner!! :D 
(har börjat fokusera på de bra sakerna)

The soundtrack of my week


Stuck in her daydream, been this way since eighteen.

Om exakt tre månader och en dag är jag 18 år gammal. Då ska jag skaffa ett hemköpskort och försöka få lite ordning på livet på riktigt. Ser det mer som slutet på en jobbig period i mitt liv än början på resten av mitt liv. 

Då ska jag tatuera in "words" i nacken vare sig jag får det i present av mina föräldrar eller inte. För att det är det enda som någonsin faktiskt har varit viktigt för mig på riktigt. Ord. (förutom mina nära och kära såklart) För att det är det enda jag antagligen inte skulle kunna leva utan. (även här förutom mina nära och kära såklart) Och jag behöver ha orden med mig, var jag än är, hela tiden. Tror det är det som är den felande länken i mitt liv just nu, ordens frånvaro. Jag kan ha glömt bort dem längs vägen, är osäker, men jag behöver ha tillbaka dem. Bli påmind om att man aldrig kan tappa dem på riktigt.
För orden sitter inte i pennan, de sitter i den som håller i pennan.
Och jag behöver påminna mig själv om det, hela tiden, jag behöver veta att jag alltid har dem med mig. För om jag bara kommer ihåg det, så löser sig allt det där andra alltid på något vis. Därför mamma (eftersom du frågade), vill jag tatuera in "words" i nacken.

Sen ska jag sluta drömma tror jag. Sluta med allt som får mig att må dåligt. Däribland att drömma. Sluta ha förhoppningar för man blir bara besviken. Börja leva i nuet och sluta låtsas att jag inte bryr mig om något. 
Mest av allt ska jag börja känna igen. Ta tag i det där som jag aldrig har erkännt för någon annan än min svarta anteckningsbok. Det är dags nu. 

Men jag behöver nog de där tre månaderna och den där dagen för att förbereda mig.
För det kommer inte att bli lätt. Men det kommer att vara värt det.


"She's stuck in her daydream, been this way since eighteen."

Om exakt tre månader och en dag är jag 18 år. Då ska jag sluta drömma. Och börja leva istället.

Sometimes the sickness is the cure.

Okej, jag har en ny favoritlåt med All time low:



For the record, we were never friends.


Har kärat ner mig totalt i den här låten.

Långsamt, så vann vi våra nätter tillbaks.



För första gången på väldigt länge rös jag i hela själen och började gråta av musik som är så mycket mer än musik.

Något som faktiskt gör mig riktigt glad just nu. Och så känner jag att, ja, det är nog rätt nice att vara född och uppvuxen i Norrland ändå. Best of both worlds liksom.


Om någon ens läser allt ovettigt jag skriver så är det mycket cred till dig för det!

Kom på en annan positiv sak. Simple Plans nya skiva. Speciellt de här två låtarna för de gör så ont på ett bra sätt för att de lika gärna skulle kunna vara mina tankar som har något slags tredje världskrig i mitt huvud just nu.

Anywhere else but here - Simple Plan

Bästa delen ur den låten:
"And I wish that I could,
Snap my fingers, make myself disappear.
Snap my fingers, get myself out of here.
Snap my fingers, snap my fingers. Oh, oh."


This song saved my life - Simple Plan

Bästa delen ur den låten:
"Sometimes it feels like nobody gets me
Trapped in a world where everyone hates me
There's so much that I'm going through

I was broken 
I was chokin'
I was lost
This song saved my life
I was bleeding stopped believin'
could have died
This song saved my life
I was down
I was drownin'
but it came on just in time
this song saved my life"


Lite peace and love flashbacks hemma hos mig just nu.

Sitter och tänkter tillbaka på Peace and love. Sista kvällen var helt sjuk. När vi stod och väntade på Håkan Hellströms spelning så spelade ju Journey på scenen bredvid (de hade ju två lika stora scener - "stora scenen liksom" - bredvid varandra som de körde varannan) och det var så mäktigt när de körde Don't stop believing. Hela Journeys publik, hela Håkans publik. Skulle lätt kunna gissa på att det var 40 000 personer där just då. Och alla kunde texten. Därifrån vi stod hörde man nästan bara publiken för vi överröstade musiken. Det var helt sjukt. Hittade ett litet klipp på youtube, men det visar ju inte alls hur högt det lät, hur mycket folk det var osv. 









Slängde in två klibb från Håkans konsert också. Kunde inte låta bli.


Behövde verkligen den här låten den här veckan.

Oh no, läste om en låt från ett visst pojkband idag och tänkte att "äh, jag lyssnar väl på den så jag kan säga att jag inte gillar den och faktiskt veta vad jag pratar om sen då." Nu är jag hooked.


Tycker förövrigt att den här videon är jävligt snyggt gjord.


Lite såhär känner jag idag



You can take everything I have
You can break everything I am
Like I'm made of glass
Like I'm made of paper