Status: Livskris!

Har lite smått livskris idag. Funderar på framtiden och konstaterar att jag verkligen inte har en aning om vad jag vill göra med mitt liv.
 
Satt i soffan och tänkte att "nej, jag är inte en sån där person som är extraordinär". Jag kommer med största sannolikhet aldrig starta ett eget företag, jag kommer inte uppfinna någon ny revolutionerande teknik och jag kommer inte bli statsminister. Och det är okej.
 
Men det är det som är problemet, när började jag tycka att det var okej att inte vara driven, framgångsrik och nytänkande? För jag har ju alltid varit det förut. Jag gick ut grundskolan med MVG i alla ämnen utom två (där jag hade VG) för att jag bestämt mig för att betygen inte skulle få vara någonting som begränsade mig i mitt val av gymnasieskola. Jag flyttade 50 mil hemifrån och gick ut gymnasiet med 21 MVGn, 6VGn och 2 Gn, för att jag ännu en gång bestämt mig för att betygen inte skulle vara någonting som skulle få begränsa mig. Och allt detta trots att jag spenderade ett helt år av gymnasietiden med att inte kliva upp ur sängen för att världen kändes liten och meningslös. Ett helt års nätter med att stirra i taket för att försöka se mönster eller sittandes på bussen på vägen till psykologen som jag i slutändan lämnade chockad i sitt lilla rum för att hon inte förstod mig på samma sätt som min rubiks kub och Johnny Cashs version av Hurt
 
Jag började jobba och försörja mig själv samma år som jag tog studenten. Tre månader senare blev jag befodrad för första gången, två månader efter det för andra gången, utsedd till månadens medarbetare och befodrad ännu en gång. 
 
Och här sitter jag nu. Snart två år efter min första riktiga anställning och ett år efter min väldigt drastiska uppsägning. För jag ville inte längre. Någonstans inom mig sa det bara stopp och nu räcker det faktiskt. Och så var det slut på den drivna, framgångsrika och nytänkande personen jag alltid varit.

Idag bor jag i en ort jag inte trivs i. Där jag i princip inte har en enda vän som känner mig på riktigt. Idag jobbar jag på ett arbete som gör att jag vill gråta varje morgon. Kontorsslav är det enda jag hör och precis så känner jag mig. Mitt gamla arbete var kanske inte världens mest glamorösa, men jag kände mig behövd, viktig. Som om arbetet jag utförde faktiskt gjorde skillnad. På min nya arbetsplats känner jag mig inte ens som en i mängden. Skulle det gå att byta ut mig mot en maskin skulle man inte tveka en sekund för att göra detta, allt för att effektivisera samtalsmängden och minska samtalstiderna. Jag känner mig som en blandning av Einsteins "Everybody is a genius, but if you judge a fish by it's ability to climb a tree - it will spend its whole life believing that it's stupid." och George Orwells 1984. En fisk som konstant försöker lista ut hur fan man tar sig till toppen av det där jävla trädet, speciellt när det verkar vara så enkelt för alla andra. Och varenda minut av dina misslyckade försök kartläggs av överordnande som inte har någon förståelse för att ibland behöver man bara en paus. 

Så ikväll genomgår jag en livskris. För när började jag tycka att det var okej med människor som trycker ner och sparkar på en för att man inte passar in i deras bild av perfektion? När började jag tycka att det var okej att smälta in i bakgrunden och inte ens säga ifrån när någon behandlar mig på det sättet? När började jag tycka att det var okej att inte stå upp för sig själv, att inte bry sig? När blev det okej att låta något begränsa mig?

Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv. Jag vill omringa mig med människor som gör mig lycklig. Jag vill ha mat på bordet och tak över huvudet. Jag vill spendera min fritid med att läsa böcker och resa. Men jag har inte så mycket mer krav än så. Jag behöver inte tjäna extremt mycket pengar och vara chéf på något stort företag. Ska jag vara helt ärlig behöver jag inte ens älska det jag jobbar med. Är det någonting mitt första jobb på McDonald's lärde mig så var det att ibland handlar det inte om att faktiskt älska arbetsuppgiften, för jag känner inte direkt att snabbmat är mitt kall i livet, utan det handlar om arbetsplatsen. Miljön, människorna och känslan av att helt enkelt göra skillnad. Det är det jag behöver. 

Men hur hittar man tillbaka till det där drivet när man väl har tappat det en gång? Jag sitter och tittar på högskoleutbildningar och känner mest att det jag vill plugga inte kommer leda någonstans medan det som faktiskt leder någonstans inte passar mig. Så vad gör man om man inte är extraordinär och född för att passa som en specifik sak? Vad gör man om man inte kan se var allt det här som kallas livet egentligen är påväg? Vad gör man om man är en fisk, som är riktigt bra på att simma, och alla möjligheter hänger i trädkronorna? 

Vad gör man om det känns som att ingenting kommer bli rätt oavsett hur mycket man försöker?
 
 
 
(Ledsen för långt inlägg men har spenderat ungefär en timme sittandes på golvet i duschen med att tänka på det här så kände bara att jag behövde skriva av mig lite)

Kommentarer
Postat av: M

Även om högskoleutbildningen egentligen inte leder någonstans (min gör inte det) så tror jag ändå att det kan leda någonstans, man får nya perspektiv och nya idéer på vad en kanske vill göra. Och även att det kommer leda till något om en verkligen verkligen vill det. Och om inte så har en iallafall mycket nya kunskaper och erfarenheter. Och så är det ju viktigt att en läser någonting som en intresserar en och inte något bara för att en vet att en kommer få ett jobb och tjäna massvis med pengar.

2015-01-18 @ 10:51:46
URL: http://awaay.blogg.se

Got something on your heart?

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback