Så har jag landat i Sveg. Vet inte hur jag känner inför detta och tänkte ta någon dag att försöka komma fram till det. Väntar fortfarande otåligt på mina böcker som borde komma vilken dag som helst och roar mig så länge med att läsa om The night circus framför den öppna spisen. 

 

 

Började packa det allra sista och fick hjärtklappning. Panik. Tog på mig de glittriga conversen och gick ut i vårsolen, behövde bara andas lite. Gick i cirka fem minuter innan jag satte mig och storgrät på en gunga.

Jag började inte gråta för att jag tror att jag har begått ett misstag som tog det här beslutet, började gråta för att jag vet att det är rätt beslut, och för att jag inte vill att det ska vara det. Kramade alldeles för många viktiga människor efter en alkoliserad natt på dansgolvet igår. Hejdå. Kramade Sanna imorse efter att hon varit här och hämtat sin skjorta. Hejdå. Vet inte hur jag ska klara av att krama Vanja om några timmar när hon hjälpt mig packa färdigt. (hejdå) Skakar och gråter för jag vet inte hur man lever utan de som påmint dig om hur man gör.

Och rent allmänt tycker jag mest att det här är skitjobbigt.

Imorgon flyttar jag 50 mil från alla mina vänner i Stockholm och jag har gått runt med gråten i halsen och den här känslan i stort sett hela veckan.

Om jag igår sträckläste en bok på ca 500 sidor? Ja. Har försökt undvika den här boken så länge nu, förnekat att jag komme att älska den, vägrat erkänna det eftersom den blivit så hypad. Bestämde mig för att ge den en chans och ja, jag tog en enda paus under hela dagen, för att fixa något att äta och gå på toa. Läs den! Somnade tre timmar innan jag var tvungen att gå upp till jobbet men kan inte tänka på något annat än vad som kommer hända i nästa bok. Försökte köpa den efter jobbet, men tror ni den fanns i butiken eller!? Fuck my life. Har beställt andra och tredje boken nu i alla fall (och första med ett snyggare omslag, eftersom det var billigare att köpa alla tre än bara de två sista), men kommer inte få tillgång till dem förrän tidigast på måndag! :( DET ÄR NÄSTAN EN VECKA.     ...

Vet inte riktigt hur jag ska hantera detta och misstänker att jag bryr mig för mycket om fictionella världar.

 

Spenderar mina lediga kvällar med att fylla min lägenhet med flyttkartonger.

Den här månaden har jag kommit på mig själv med att säga "They should write stories about this" tyst för mig själv fler gånger än jag kommer ihåg. Och det borde de nog.

De borde skriva berättelser om hur euforin ekade i rummet under sista låten av OneRepublic-konserten samtidigt som konfettin föll till golvet i takt med publikens frenetiska applåder. De borde skriva berättelser om vågskvalpet en söndagsmorgon i soluppgången när fåglarna sjöng om drömmarna vi glömde bort att drömma. De borde skriva berättelser om blommiga lakan och stora vänskapliga skedar. De borde berätta om känslan att skratta okontrollerat och hur en tår försiktigt smeker en kind i sin kamp mot gravitationen. 

De borde berätta om löftet att leva. Behovet av tempusformer och strävan efter presens. Skriva om sena neonnätter, tidiga soluppgångar, varma sommarregn och kalla fötter i väntan på bussen efter en kväll bland människor som andas samma tankar som du. De borde skriva om flyttkartonger och tejpade solglasögon. Isglass, flygplan och varm choklad - billigt vin, saltlaktris, gräs, nycklar, ord, batman, böcker, korta klänningar, sällskapsspel, paljetter, spöregn, färger, sång, hopp. Någon, vem som helst, borde skriva berättelser om det där vi alla omedvetet och i hemlighet har lovat varandra att aldrig glömma bort
- livet.

 

 "We could try, we don't have to get it right. We don't have to justify if we fall, if we fly."

Börjar packa ner mig själv i lådor och min lägenhet ser numera ut som något slags slagfält.

Frukost på McDonalds och Ikea med Sanna och sen OneRepublic konsert med Sanna och Emma. En helt underbar dag och om konserten kan jag bara säga "fantastiskt". 

"Jag behöver någonting drastiskt, någonting nytt. Eller gammalt. Någonting annat. Jag kan inte andas och vet inte riktigt hur man tänker i skärpa." - Efter att ha känt så i över en månad tog jag ett ganska hastigt och drastiskt beslut att jag förtjänar att må bra. Dagen efter sa jag upp mig från jobbet, sen sa jag upp lägenheten i Stockholm. Sen bröt jag ihop och grät en hel kväll, av lättnad. All ångest släppte samtidigt och nu känner jag mig mest kluven över att lämna alla människor jag ser som den viktigaste delen av mitt liv, men samtidigt kan jag inte förneka känslan av att jag helt plötsligt kan andas. I slutet på mars flyttar jag hem till mamma och pappa för att mellanlanda, fundera och känna efter. Vad vill JAG göra? 

Det känns jättetråkigt att lämna hela mitt liv, packa ihop mig själv och flytta femtio mil norrut. Men jag har verkligen försökt få det att funka. Få det att kännas bra. Men nu har jag kommit till det stadiet då det inte är värt det längre. Till slut måste man ändå inse att det inte alltid är en förlust att ge upp. Vilket jag har gjort nu.
Jag har helt enkelt gett upp den här kampen med mig själv, för att vinna i längden. 

Har väntat på det där tecknet, det där som någon person ska säga som skulle göra Stockholm värt att kämpa för. Gått omkring på gator och skrikit inombords till den här staden att säga någonting, för att jag inte ska ge upp. 

Men nu har jag valt att kämpa för mig själv och min hälsa istället för en stad som inte ens viskar mitt namn.