"Jag behöver någonting drastiskt, någonting nytt. Eller gammalt. Någonting annat. Jag kan inte andas och vet inte riktigt hur man tänker i skärpa." - Efter att ha känt så i över en månad tog jag ett ganska hastigt och drastiskt beslut att jag förtjänar att må bra. Dagen efter sa jag upp mig från jobbet, sen sa jag upp lägenheten i Stockholm. Sen bröt jag ihop och grät en hel kväll, av lättnad. All ångest släppte samtidigt och nu känner jag mig mest kluven över att lämna alla människor jag ser som den viktigaste delen av mitt liv, men samtidigt kan jag inte förneka känslan av att jag helt plötsligt kan andas. I slutet på mars flyttar jag hem till mamma och pappa för att mellanlanda, fundera och känna efter. Vad vill JAG göra? 

Det känns jättetråkigt att lämna hela mitt liv, packa ihop mig själv och flytta femtio mil norrut. Men jag har verkligen försökt få det att funka. Få det att kännas bra. Men nu har jag kommit till det stadiet då det inte är värt det längre. Till slut måste man ändå inse att det inte alltid är en förlust att ge upp. Vilket jag har gjort nu.
Jag har helt enkelt gett upp den här kampen med mig själv, för att vinna i längden. 

Har väntat på det där tecknet, det där som någon person ska säga som skulle göra Stockholm värt att kämpa för. Gått omkring på gator och skrikit inombords till den här staden att säga någonting, för att jag inte ska ge upp. 

Men nu har jag valt att kämpa för mig själv och min hälsa istället för en stad som inte ens viskar mitt namn.