It scares me.

Den här månaden har jag kommit på mig själv med att säga "They should write stories about this" tyst för mig själv fler gånger än jag kommer ihåg. Och det borde de nog.

De borde skriva berättelser om hur euforin ekade i rummet under sista låten av OneRepublic-konserten samtidigt som konfettin föll till golvet i takt med publikens frenetiska applåder. De borde skriva berättelser om vågskvalpet en söndagsmorgon i soluppgången när fåglarna sjöng om drömmarna vi glömde bort att drömma. De borde skriva berättelser om blommiga lakan och stora vänskapliga skedar. De borde berätta om känslan att skratta okontrollerat och hur en tår försiktigt smeker en kind i sin kamp mot gravitationen. 

De borde berätta om löftet att leva. Behovet av tempusformer och strävan efter presens. Skriva om sena neonnätter, tidiga soluppgångar, varma sommarregn och kalla fötter i väntan på bussen efter en kväll bland människor som andas samma tankar som du. De borde skriva om flyttkartonger och tejpade solglasögon. Isglass, flygplan och varm choklad - billigt vin, saltlaktris, gräs, nycklar, ord, batman, böcker, korta klänningar, sällskapsspel, paljetter, spöregn, färger, sång, hopp. Någon, vem som helst, borde skriva berättelser om det där vi alla omedvetet och i hemlighet har lovat varandra att aldrig glömma bort
- livet.
 
 

Kommentarer

Got something on your heart?

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback