Somnade med handen tryckt mot väggen, efter goda råd från min storasyster. Vaknade åtta timmar senare med handen fortfarande tryckt mot väggen. Som om det var det enda som spelade roll, "vadå nackspärr? Jag måste ha handen tryckt mot väggen!" och jag tror att det var det enda som faktiskt spelade någon roll. För det kändes viktigt. 

Mina ord ekar fortfarande i rummet och jag vågar knappt erkänna att jag vågade erkänna allt det där som jag inte vågat erkänna för mig själv än för dig. Även om du inte lyssnade på riktigt. Även om jag torkade mina egna tårar och låste in allt det där jag kände igen själv. Men det är som när en av mina gamla vänner sa "det blir nog bra sen, tiden läker ju trots allt alla sår." och jag snabbt svarade att "nej, man får fan sy ihop dem själv!" Ja, man får nog faktiskt sy ihop dem själv, men ibland kan det vara skönt med någon som trär i tråden i nålen åt en.