Spelade lite på min schizofreni och tog för en gångs skull ett seriöst, djupt och antagligen välbehövt samtal med mig själv. Tror jag för första gången någonsin faktiskt vågade sätta fingret precis på den där punkten som gör lite för ont. Som fortfarande är lite för öm och alltid har gjort lite för ont för att ens peta på. Det var nog bra.
- Lokalisera problemet, gör dig av med det. -
Synd bara att det gör så jävla ont att lokalisera skiten. 

Vill inte sova. Vill inte att det ska bli en ny dag med nya skyldigheter. Nya saker jag måste göra. Nya lektioner att gå på. Fler människor att träffa. Skulle vilja fly fältet big time redan nu och gömma mig bakom bibliotekets säkra hyllor med ordformuleringar. För det är ju något fint och bra med just ordformuleringar. Det går inte att förklara på riktigt för någon som inte redan förstår från början. Känslan av att vara helt omringad av ord. Hur liten men ändå så sjukt viktig man känner sig. Hur det inte bara känns som ord (för let's face it, det finns inget som heter "bara ord") Det går bara inte att förklara. Men något magiskt är det allt.

Känner för att "glömma" ställa min väckarklocka. Lägga mig och läsa till klockan fem, försvinna i bokstäver och känna mig som hemma i någon annans ordformuleringar. Sova bort hela morgondagen. Åh, vad jag skulle vilja bara skita i allt och låta hela mig själv förfalla nu för tiden. Men nej, är det något jag tror på så är det att man måste resa sig. Själv. Ställa sig upp och ta bara ett litet litet steg. Men det måste väl vara okej att ta det där steget en annan dag? Har aldrig tänkt på det förut. Jag är nog "emotionally damaged" trots allt. Vilket work of art jag är. 

"I've got one heart, any takers?"
- citat någon elev någonstans som haft i uppgift att skriva six word stories.

Apatisk var ordet på mina förklaringar sa min kära storasyster. Och ja, det är nog det jag är. Apatisk.