Impulsåkte till Vaxholm. Promenerade med en av de absolut bästa människorna jag någonsin har träffat. Spenderade två timmar i minneslunden på en kyrkogård i fullmåne med djupa samtal om religion, politik, rasicm, jämställdhet men viktigast av allt, känslor. Mörkret tillät ord man inte får säga att komma ut och jag tror det var bra. Försökte sen ta mig hem levande. Och vilken historia det blev av den hemfärden alltså.

Den korta versionen:
Mitt batteri på mobilen dog. Jag ville ha daimglass. Genade över motorvägen för att komma till seven eleven. Insåg att det inte var värt att vänta på bussen och började gå. Insåg att jag inte ens visste var jag egentligen var. Försökte undvika den läskiga tunneln vilket resulterade i att jag ramlade ut ur buskaget med ett skrapat knä och trasiga strumpbyxor. Promenerade vidare mitt i vägen för att hålla mig så långt bort från skogen på båda sidorna som möjligt. Tog mig till Tibbleskolan. Frågade en trevlig själ om klockan. Tog bussen hem 4 minuter senare. Nämnde jag att klockan var halv tolv och att jag är livrädd för mörker? Nej, jag kanske glömde det.

Sen kände jag mig inspirerad eller något och skrev ihop det där högtidstalet till svenskan. Det blev ett till min syster på hennes födelsedag. Brabra. Nu tänker jag gå och lägga mig. Ska upp om 5 och en halv timme. Måste börja sova mer igen. God natt.