The sadness in your eyes won't go away.

Om jag hade ord för att beskriva precis hur det känns, exakt vad som är fel. Så skulle jag göra det. Tro mig.
Men orden är slut, borta, jag vet inte ens och allt är bara trasigt. Jag orkar inte och vill bara skrika. Men för att inte väcka hela huset gråter jag hysteriskt med min rubiks kub på pannan istället. 

Har alldeles för mycket att tänka på. Så mycket att jag inte ens orkar tänka på det. Det är tredje världskriget i min hjärna och det går inte att förklara känslan av tårarna som rinner nerför kinden. 

Det här rummet vet för mycket om mig, de här väggarna har sett så mycket, hört så mycket. Jag känner mig så naken. Löser rubiks kub och intalar mig själv att det ska göra allting bättre. Det gör det inte.

Kommentarer

Got something on your heart?

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback