Vad jag har gjort ikväll: Tittat på hela första säsongen av Grey's Anatomy. (jag är frälst)
Tar jag mig upp i tid imorgon så gör jag det jävligt bra. 

Något annat jag gjort: Tänkt för mycket. Löst rubiks kub och konstaterat att jag knappt känner mig själv längre.

Man är alltid ensam, no matter what. Man vet aldrig vad någon annan tänker på riktigt, det går alltid att ljuga. Till och med för sig själv. Finns så mycket saker jag skulle behöva prata om, förklara, men orden för dessa saker går bara att ljuga ihop. För det jag egentligen tänker går inte att formulera på ett vettigt sätt. Och även om jag kan formulera det så kan jag inte prata om det. För det finns inte på riktigt. Borde försöka få in det i min hjärna nu. Det finns inte på riktigt. Finns någonting egentligen någonsin på riktigt? 

Jag trodde aldrig att jag var den avundsjuka typen, oj oj oj så fel man hade. Har inte ens något att vara avundsjuk på och är ändå avundsjuk. Det är ju inte normalt. Det kan inte vara normalt. Lyssnar på samma låt på repeat. Om och om och om igen. För att ni ska förstå hur seriös jag är med detta:




Detta är då mina "senast spelade låtar" på lastfm. Ja, ni ser ju själva. 

Jag orkar inte tänka mer. Jag vill inte tänka mer. Hela det här inlägget är ett bevis på att jag inte lyckas formulera någonting vettigt. Men men. That's life. And it sucks. Det är dessutom det här som är problemet tror jag. Skulle ge så mycket för att kunna presentera mig själv som "Hej, jag heter Lina. Är snart 18 år och är sjukt glad och optimistisk. I'm the life of the party." Men nej nej, det är inte jag just nu. Eller vad fan vet jag, jag känner ju som sagt inte ens mig själv längre. 

Lyssna på låten. Den gör ont. På ett bra sätt, tror jag.
(TACK Vanja för att du tipsade om den!)

Timbuktu – Kom och håll om mig