Alldeles för privat och känslosamt för att vara offentligt, egentligen.
Tittade ju på skidskytte i helgen. När Björndalen sköt fullt skrek jag "JAA!" precis som jag brukar och vände mig åt höger, precis som jag brukar, för att säga "kolla, norrmännen kan man lita på" men upptäckte att det inte satt någon där. Varken en mamma eller en pappa. Det var ingen annan än jag som satt framåtlutad i soffan för att komma närmare tv:n. Det var bara jag som blev glad när Helena sköt fullt och det fanns ingen att säga "var kom den där tyskan ifrån egentligen?" till. Det var bara jag.
Det kändes inte riktigt rätt. Det var inte rätt. Känner mig ganska ensam nu för tiden faktiskt. Älskar den här platsen, min skola, min klass, mina vänner, min linje. Allt. Är riktigt glad att jag flyttade hit faktiskt. Och jag inser vilket steg det var, tror inte någon förstår hur svårt det var för mig. Jag har alltid varit beroende av andra människor. (Vanja och Emelie, watch out, you're becoming my new drug) Jag inser hur stark jag har varit. Men idag kände jag mig riktigt svag.
Jag ringde till mamma. Pratade lite om att allting skiter sig, att jag inte kan plugga längre. Att det inte finns någon motivation. Jag grät. Vet inte om hon hörde det, men säkert. Men jag grät inte för att jag inte kan plugga. Vem bryr sig egentligen när man mår skit? Jag grät för att jag är så jävla svag nu för tiden. Jag ville bara säga: "Mamma, jag saknar dig. Jag vill egentligen att du ska komma hit så att jag kan ligga i ditt knä och känna mig som 9 år." Jag ville egentligen också prata med pappa. Säga "Pappa, jag saknar dig. Jag vill egentligen att du ska komma hit så att jag kan "mobba" dig när Björndalen skjuter fullt. Så att det kan bli som det brukade vara." Så att jag känner mig lite mindre ensam. Men jag fegade ur, jag ville inte vara svag. Jag vill vara den där starka personen som bara klarar allt. Men nej. Inte idag. Inte nu. Men jag blev så irriterad på mig själv för att jag var för svag för att säga till mina egna föräldrar att jag saknar dem. För det gör jag. Något så otroligt just nu.
50 mil blev precis väldigt långt borta. Och jag vill mest att det ska bli den 17:e nu, så jag kan få åka till Sveg. Nej, så jag kan få åka till mamma och pappa. Hem. (Sveg i sig kan jag fortfarande helst leva utan)
Känner mig som 9 år och jag inser att man inte ska skriva sånt här offentligt.
Men nu gjorde jag det ändå - sue me.
Det kändes inte riktigt rätt. Det var inte rätt. Känner mig ganska ensam nu för tiden faktiskt. Älskar den här platsen, min skola, min klass, mina vänner, min linje. Allt. Är riktigt glad att jag flyttade hit faktiskt. Och jag inser vilket steg det var, tror inte någon förstår hur svårt det var för mig. Jag har alltid varit beroende av andra människor. (Vanja och Emelie, watch out, you're becoming my new drug) Jag inser hur stark jag har varit. Men idag kände jag mig riktigt svag.
Jag ringde till mamma. Pratade lite om att allting skiter sig, att jag inte kan plugga längre. Att det inte finns någon motivation. Jag grät. Vet inte om hon hörde det, men säkert. Men jag grät inte för att jag inte kan plugga. Vem bryr sig egentligen när man mår skit? Jag grät för att jag är så jävla svag nu för tiden. Jag ville bara säga: "Mamma, jag saknar dig. Jag vill egentligen att du ska komma hit så att jag kan ligga i ditt knä och känna mig som 9 år." Jag ville egentligen också prata med pappa. Säga "Pappa, jag saknar dig. Jag vill egentligen att du ska komma hit så att jag kan "mobba" dig när Björndalen skjuter fullt. Så att det kan bli som det brukade vara." Så att jag känner mig lite mindre ensam. Men jag fegade ur, jag ville inte vara svag. Jag vill vara den där starka personen som bara klarar allt. Men nej. Inte idag. Inte nu. Men jag blev så irriterad på mig själv för att jag var för svag för att säga till mina egna föräldrar att jag saknar dem. För det gör jag. Något så otroligt just nu.
50 mil blev precis väldigt långt borta. Och jag vill mest att det ska bli den 17:e nu, så jag kan få åka till Sveg. Nej, så jag kan få åka till mamma och pappa. Hem. (Sveg i sig kan jag fortfarande helst leva utan)
Känner mig som 9 år och jag inser att man inte ska skriva sånt här offentligt.
Men nu gjorde jag det ändå - sue me.
And I'm tired of being all alone, and this solitary moment makes me want to come back home
(och det heter inte alls tu abita, det heter tu abiti - tydligen)
(och det heter inte alls tu abita, det heter tu abiti - tydligen)
Kommentarer
Postat av: Emelie
<3
Postat av: Ida
Det här kan vara det värsta att höra nu, men det går över! Det är en period då man flyttat som man bara nästan vill ge upp. Men var stark, det kommer bli hur bra som helst i slutet! Jag har gått igenom samma sak, och då kändes 22 mil så jävla långt bort! Men nu är jag så himla stolt och nöjd att jag stannade kvar, att jag inte var den som flyttade hem. För det går över, ge det lite tid! :)
Kram på dig!
Postat av: linas mamma
du är lite för tung för att ha i knät hjärtat men jag saknar dig också jättekramar från mamma som också längtar till jul när ni "barn" kommer hem
Trackback